Stånds
Andra namn: Jacobaea vulgaris Gaertn.
Stånds är en av våra giftigaste växter. Växten ger leverskador. Djur på bete kan utveckla ett begär efter stånds, men förgiftning sker framför allt via ensilage och hö. Förgiftning är vanligast hos nötkreatur och hästar.
Utseende
Stånds är en flerårig ört med flikiga blad och gula blommor. Stjälken är förgrenad, djupt fårad, gleshårig, rödbrun och blir 30–80 cm hög. Blomkorgarna skyddas av holkfjäll och sitter i ganska täta, kvastlika samlingar i stjälktoppen. Både strålblommor och diskblommor är gula. Strålblommornas frukter är kala medan diskblommornas frukter är finhåriga.
Förekomst
Stånds förekommer huvudsakligen i södra Sverige men finns ända upp i Norrlands kusttrakter. Arten är ganska ovanlig men kan på sina håll förekomma i stort antal. Den växer på sandig, grusig gräsmark i vägkanter, skogsbryn, torrbackar, skräpmark (ruderatmark), gårdar, ängar och ofta på kulturmark.
Påverkan på djur
Gifterna i stånds förstör levern gradvis och har ofta orsakat stor skada redan innan symtomen uppmärksammats. Förgiftningssymtom kan uppträda akut men vanligare är ett kroniskt förlopp där ett intag av små mängder under lång tid (flera veckor eller månader) kan ge plötsliga kliniska symtom när levern har så omfattande skador att den inte klarar att upprätthålla sin funktion. Förgiftning har setts på häst, nötkreatur, får, get, gris, kyckling, vaktel och duva. Idisslare är mindre känsliga än enkelmagade djur eftersom giftet delvis bryts ner i våmmen.
Olika symtom på förtäring kan vara avmagring, anorexia, viktförlust, kolik, diarré som kan vara blodig, förstoppning – ibland så kraftig att den orsakar ändtarmsframfall (rektalprolaps), snabb förlust av mjölkproduktion. Leversvikt, (senescios) som är följden av förgiftningen, kan manifesteras på många sätt; bleka slemhinnor, gulsot, ökad känslighet för solljus (sekundär fotosensibilisering), störningar i det centrala nervsystemet (hepatisk encefalopati), synstörningar, blindhet, nervositet, beteendeförändringar, svårighet att koordinera frivilliga muskelrörelser (ataxi), darrningar, ostadighet i bakdelen, svaghet och dåsighet.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
När symtom på leversvikt har uppstått är behandling utsiktslös.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Stånds är osmaklig för häst.
Symtom
Kända symtom hos hästar som har ätit av stånds är aptitförlust, avmagring, försämrad kondition, överdrivet slickande, svårt att svälja, gäspningar, blod i urinen och andningssvårigheter.
Olika mag-tarmproblem som mag-tarminflammation (gastroenterit), blödningar och sår i magtarmkanalen, kolik, diarré (ibland blodig), förstoppning, frekvent avföring (tenesmus) och eventuellt ändtarmsframfall (rektal prolaps) kan också förekomma.
Förtäringen orsakar leversvikt (senescios), som leder till bleka slemhinnor, gulsot (ikterus), ökad känslighet för solljus (sekundär fotosensibilisering), ödem i buk och extremiteter, vätska i buken.
Centralnervösa symptom (hepatisk encefalopati) kan vara kramper, synstörningar, blindhet, depression, huvudpressning, så kallade ”sleepy staggers”, vinglighet, cirkelgång och ataxi.
Skadlig eller dödlig dos
Källor i litteraturen anger att följande doser har framkallat symtom:
Ett intag av färsk stånds i mängder som överstiger 1–2 procent av kroppsvikten under en period av tre veckor till fem månader. Det ger ett kumulativt intag av växtens torrsubstans under 20 dagar motsvarande 2 procent av kroppsvikten.
Källor i litteraturen anger att följande doser har orsakat dödsfall:
- 0,05–0,2 kg färsk stånds per kg kroppsvikt.
Stånds är osmaklig för nötkreatur.
Symtom
Kända symtom hos nötkreatur som har ätit av stånds är brist på aptit, anorexi, snabb viktminskning, nedsatt mjölkutbyte, raggig hårrem, nedsatt våmfyllnad till följd av försämrad våmmotorik, illaluktande vattnig eller blodig diarré, blödningar och sår i magtarmkanalen, mag-tarminflammation (gastroenterit), ändtarmsframfall (rektal prolaps), leverskador, leversvikt, vätska i buken (ascites).
Subakut förgiftning är vanligast. Gulsot (ikterus) och ökad känslighet för solljus (sekundär fotosensibilisering) dominerar. Partiell nedbrytning av toxin förekommer i våmmen.
Ovanliga symtom hos nötkreatur som har ätit stånds kan vara störningar i det centrala nervsystemet (hepatisk encefalopati).
Skadlig eller dödlig dos
Källor i litteraturen anger att följande doser har framkallat symtom:
Kvigor har visat symtom vid en inblandning på fem procent stånds i hö.
Skadlig dos [pyrrolizidinalkaloider]: 2,25 mg/kg kroppsvikt och dag under 15 dagar.
Dödlig dos [färsk stånds]: 0,05–0,2 kg/kg kroppsvikt.
Dödlig dos [pyrrolizidinalkaloider]: 2,5 mg/kg kroppsvikt under 18 dagar.
En ko som väger 300 kg behöver äta omkring 0,4 kg torkad stånds eller närmare 1,7 kg färsk stånds per dag under flera veckor för att uppnå en dödlig dos.
Stånds är osmaklig för get.
Symtom
Kända symtom hos getter som har ätit av stånds är anorexi, buködem, levercirrhos, leversvikt (senescios) och ökad känslighet för solljus (sekundär fotosensibilisering).
Skadlig eller dödlig dos
Dödlig dos [färsk stånds]: 0,05 kg/kg kroppsvikt.
Stånds är osmaklig för får.
Symtom
Kända symtom hos får som har ätit av stånds är ökad känslighet för solljus (fotosensibilitet) och leversvikt (senescios).
Skadlig eller dödlig dos
Dödlig dos [färsk stånds]: mer än 2 kg/kg kroppsvikt.
Vad är giftigt?
Hela växten med alla delar som stam, löv och blommor är giftiga. Den unga plantan är giftigast och blommorna innehåller högst koncentrationer av gift. Stånds är även giftig vid beröring. Växtdelar som skadats av frost eller trampats sönder innebär en ännu större risk än färska växtdelar.
Bete | Ensilage | Hö | Fryst bete |
Mycket giftig | Mycket giftig | Mycket giftig | Mycket giftig |
Giftinformation
Förgiftning med växter som innehåller senecio, däribland stånds, kallas vanligen senescios eller pyrrolizidinalkaloidos och avser då en leversvikt (hepatisk insuffiens) som kan vara akut eller kronisk.
Stånds innehåller pyrrolizidinalkaloider som jacodin, jacobin, jaconin, senecionin retrorsin, senecifyllin, erucifolin och senkirkin. Alkaloidhalten är i genomsnitt 0,2 procent av torrsubstansen. Pyrrolizidinalkaloider är inte direkt giftiga, utan behöver bioaktivering för att omvandlas till giftiga dehydropyrrolizidinalkaloider (pyrroler). Den här bioaktiveringen sker primärt i levern när flera olika funktionsoxidaser blandas, detta gör att pyrrolizidinalkaloiderna primärt är giftiga för levern. Effekten av förgiftning med pyrrolizidinalkaloider är kumulativ, vilket betyder att det totala intaget av pyrrolizidinalkaloider är avgörande för den toxiska effekten, oavsett under hur lång tid som alkaloiderna togs upp. I levern omvandlas pyrrolizidinalkaloiderna till metaboliter som reagerar irreversibelt med DNA och andra makromolekyler, och leder till skador på levercellerna. Det kan leda till döden många månader efter intaget av de alkaloidinnehållande växterna. Studier på får har visat att pyrrolizidinalkaloider delvis avgiftas i våmmen.
Pyrrolizidinalkaloider går över till mjölken.
Stånds innehåller även oxalat.
Läs mer
Senast granskad 2023-04-04