Getapel

Utseende

Getapeln växer som en buske eller ett lågt träd som kan bli upp till åtta meter högt. Grenspetsarna har långa tornar. Bladen är ovala, fintandade med en antydan till hjärtform och en typisk vridning av spetsen. Blommorna är gröngula och små och är samlade i blomställningar i bladvecken. Getapel blommar i juni-juli. Frukten är en stenfrukt med tre kärnor som först är röd och senare svart.

Förekomst

Getapel förekommer i södra och mellersta Sverige. Den trivs i skogar, lövängar, våtmarker samt smala dalgångar och föredrar skogskanter eller öppna ytor.

Påverkan på djur

Drabbade djur kan uppvisa irritation av hud och slemhinnor, illamående, mag-tarminflammation (gastroenterit) med kräkning och blodig diarré, tarmkolik samt minskad mjölkproduktion. Getapel kan även ge njurskador och rödfärgad urin. Förtäring av större mängder orsakar dödsfall.

I litteraturen finns rapporter om förgiftning av hästar och nötkreatur.

Om ditt djur har ätit av växten

Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.

Djurslagsspecifika uppgifter

Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.

Vad är giftigt?

Hela getapeln är giftig, särskilt blad, bark, frukt och frön.

Giftinformation

Getapel innehåller starkt laxerande glykosider som antranoider, antron- och antranol-derivat och delvis även diantroner samt antracen- och naftalenföreningar. Vid hydrolys omvandlas glykosiderna till antrakinoner, bland annat emodin (trioxymetylantrakinon), som är starkt irriterande för magslemhinnan och har laxerande verkan.

Antron och antranol-derivat och delvis även diantroner har en starkt irriterande effekt på hud, magslemhinna och mukösa membran vilket orsakar illamående och kan leda till tarmkolik. Antracenderivaten har en laxerande effekt och påverkar främst tjocktarmen. Även njurskador kan förekomma.

Antrakinonglykosider är i allmänhet orange, röda eller brunröda ämnen. Deras löslighet liknar den hos andra glykosider med hydrofoba aglykoner. Även om en del av aglykonerna bryts ner och absorberas i tunntarmen, klarar sig många av de intakta glykosiderna till tjocktarmen (colon) innan de hydrolyseras och orsakar sekretion av vatten och elektrolyter, samt stimulerar peristaltik och tarmrensning. Kontraktionerna som uppstår kan vara ganska starka och även smärtsamma. Aglykonerna kan färga urin och avföring röd, brun eller svart när de utsöndras.